Frida

Stegen nedför minnenas allé igår följdes av skratt och vi skakade på huvudet åt vilka risker vi utsatte oss för. Hon var 20, jag 18. Vi var naiva men starka unga kvinnor. Vi stod upp för det vi trodde på och vi lärde oss många läxor av alla de snedsteg vi tog. Vi fördömde inte varandra, utan fann en samhörighet i den neonblå röken - den samhörigheten fanns fortfarande efter många års tystnad. Vänskap. Föreställ dig inte, jag älskar dig ändå.

Det går en grön linje ner till söderort
Säg det igen,
gjort är gjort...

Idag ska jag träffa en vän från min tid i London. Det var 12 år sedan och en galen tid. Jag ångrar inte vad jag  gjorde där, men jag skulle nog inte göra om det. Fast samtidigt, många saker skulle jag nog göra om trots allt... Det var rock n' roll och 250 på motorvägen!

Det ska bli underbart att ta en promenad ner längs minnenas allé. Hon stannade kvar när jag åkte hem till Sverige och vi har bara setts en gång sedan dess och det var efter ungfär ett halvår då hon var hemma i Finland på besök. Man kan ju ställa sig frågan hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade stannat.

En av de vackraste filmerna. Den rörde vid något långt inne i mig. Jag vill inte besudla det med ord. Sången säger mycket men inte allt.

We have a greed, with which we have agreed...

Roligt för mig iallafall. Hade en tv-tekniker hemma här idag. Så ringde jag S för att fråga en sak. S första reaktion var att säga att han hoppades att killen inte var snygg så vi inte hade hoppat ner i sängen tillsammans (nja, jag får nog censura det S verkligen sa). Hmm, vad svarar man på det. "Jo, han står här framför mig". S hoppades att teknikern inte hade hört något, men det hade han så klart. Jag la på luren och gissa om vi fick oss ett gott skratt :-)

Jasså, en förlovning har visst kommit till skott och i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i det. Jag orkar inte ens läsa artiklarna. Finns det verkligen inget annat som intresserar människorna i Sverige? Efter att ha scrollat ner lääänge för att komma förbi alla länkar relaterade till förlovningen på www.dn.se hittar jag en länk som borde ha legat betydligt högre upp. Helt klart före någon slags förlovningshysteri. Situation Sthlm har startat upp en sida för säljare (så ska det heta) av tidningen. DESSA bloggar är värda att läsas och sedan kan man reflektera över vad som är viktigast; Att flera tusen svenskar är hemlösa i vårt så kallade välfärdsland eller att en kronprinsessa har gått och förlovat sig med (kors i taket) en "man av folket" som Reinfeldt så finnt uttryckte det. Jag vet vad jag tycker är viktigast!

... är inte alltid det lättaste. Det är så många saker man vill göra och hinna med. Tycker så många saker är roliga, viktigast av allt är så klart min son, men sen ska tiden delas mellan skola, två jobb, vänner och kanske hinna med lite tid för sig själv. Hur ska man hinna med allt? Inser att jag har ett arbete som ska lämnas in på måndag om en vecka, samtidigt ska jag jobba imorgon och på lördag, hinna iväg och träffa några vänner och så läsa in mig på forskning som jag först måste komplettera i biblioteket. Sen ska ju självklart arbetet skrivas också. Ja, det är väl bara att inse att sömnen får stryka på foten den här veckan också.

Har iallafall hunnit vara ute idag efter skolan och åkt snowracer med sonen. Hur kul som helst! Finns även en iskana som C är djupt förtjust. Vi låg och skrattade i en snödriva efter att vi kommit ner och de som gick förbi tittade undrande på oss. Har de aldrig åkt iskana kan man ju undra? ;-)

utspelade sig i Jamtland, i staden Östersund, men med oändligt många utflykter upp på fjället, ut på myrarna och ner till sjön. Dunderklumpen älskade jag som barn, han rörde sig i trakter jag kände igen med en dialekt som var mig van och inte som den var annars på tv. För några dagar sedan upptäckte jag att han hade en egen liten sida på facebook och minnena skjölde över mig. Lyssna och njut!

Det verkar ibland som om det är det enda jag gör för tillfället. Fast jag ska verkligen inte klaga. Tycker det är roligt också. Hittade flera intressanta avhandlingar idag. Frågan är bara om dessa är relevanta för uppsatsen. Jag dras lätt in i att jag tycker en avhandling är intressant, fastnar och läser för att sedan upptäcka att tiden sprungit iväg och att just den avhandlingen eller artikeln passar någon annan.

Har haft en väldigt bra dag. Först var jag på skolan i biblioteket med min bibliotekskompis vilket alltid är trevligt, sen iväg och lunchade med en gammal vän och fick samtidigt ett samtal om jobb nästa vecka vilket alltid är välkommet. När vännen åkte till jobbet fastnade jag i min kära gammla byggnad (stadsbiblioteket för er som inte följer bloggen) och träffade en ny trevlig bekantskap. Alltid roligt med tillfälliga och givande möten. Ikväll har jag bearbetat min ormfobi lite eftersom sonen av någon märklig anledning vill att jag hela tiden ska göra olika ormar i modellera :-) Har jag förresten berättat att hans favoritsak just nu är en stor plastråtta han har fått av sin syster? Den är med överallt. Att den är rätt verklighetstrogen behöver jag nog inte tillägga när jag de facto trodde vi fått in en råtta i hemmet första gången jag såg den på håll...

Det är svårt det här med förskola. Jag vet inte riktigt hur bra min son trivs där och det skär i mitt hjärta. Har haft många, många samtal med förskolelärarna och barnskötarna. Får inget tillfredställande svar. Men idag blev det i alla fall ett bra samtal och vi ska nu försöka några nya knep. Blir det inte bättre inom några veckor får vi försöka se oss om efter en ny förskola. De påstår att han mår så bra så, när han är där men till mig säger han att förskolan är otäck. Samtidigt är han på väg in i trotsåldern, kanske är det bara lämningarna som är jobbiga. Nej, jag vet verkligen inte. Hoppas nu på att de närmaste veckorna ska visa på en förändring! Till saken hör att han är ett otroligt positivt och glatt barn, förutom just när man ska till förskolan... Många tankar snurrar runt i min lilla hjärna.

Nu ska jag djupdyka i alla dessa databaser!

Vilken befrielse! Tentan är skriven och resultatet klart. Nu kan det läggas till handlingarna och man kan fortsätta med nästa projekt, en litteraturöversikt. Låter lätt genomförbart, men jag vet inte jag. Mycket ska finnas och sedan gås igenom innan det är dags för att få ner tidigare forskning på pränt. På något sätt löser det sig nog. Just nu är jag bara glad över att den här dagen är över.

Kom hem och fann ett hederligt brev på hallmattan. Det är inte ofta nu för tiden. En cd men skön musik och ett kort som fick mitt hjärta att smälta. Vissa människor finner sin plats i ens hjärta och lämnar det aldrig. Nu ska jag på med hörlurarna och verkligen lyssna. Tack!

Vet ju att flera av mina vänner och speciellt de som går socionomutbildningen läser här ibland. Ett litet tips till er är att kika på en blogg som jag nyligen fick tips om. Det är socialchefer runt om i Sverige som turas om veckovis att blogga. Många intressanta inlägg och tankar utlovas. Det är alltid skönt att ha lite koll på vad som händer utanför skolans trygga värld Vi ska ju relativt snart kliva in i den där yttre världen!

Brandlarmet på skolan gick och jag var/är nog jag är ensam kvar i huset. Det sitter i ryggmärgen att springa till branden efter åtta år som väktare, kom på mig själv när jag var på väg upp för trappan att det kanske inte var en sådan god idé, så vände och gick ut en stund istället. Nåja, jag var rätt lugn trots allt eftersom jag inte kände brandrök. Nu kan jag fortsätta läsa ett par timmar till.

Imorgon är det dags, salstenta i metodkursen på 15 hp. Känns lite sådär. Med allt som hänt den senaste tiden har jag inte alls studerat så som jag brukar och har lite smått ångest över att jag inte greppar allt just nu. Men det känns något lugnare nu efter att ha suttit med ett par kamrater och gått igenom allt. Tänk vad det betyder mycket att få samtal med några andra. Man luftar sina tankar och blir tvungen att argumentera för dem och de blir då så mycket mer konkreta och precisa så att man till och med själv förstår dem bättre!

Efter tentan ska jag fika med en god vän som jag ser upp till. Hon är så klok och intelligent. Har alltid ett tänkvärt svar i bakfickan. Ska bli trevligt att tänka på något annat en stund.  Fast det blir nog en del ältande kring tentan också skulle jag gissa eftersom hon också skriver den imorgon.

Ska jobba i helgen. Har egentligen inte alls tid till det, men jag trivs verkligen där och tycker det är oerhört utvecklande. Verkar som om det kommer vara fullt upp dessutom vilket jag gillar. Sen blir det hem och förbereda inför en middag med vänner. Känns som om det kommer bli en lyckad helg!

var det en underbar helg. Konserten var skön och gungig. Sällskapet underhållande minst sagt och dessutom upptäcktes en ny restaurang med underbart god mat. Bröllopet vackert i sin vinterskrud. Nya bekantskaper berikar och ställer nya frågor.

"However you want it, you don't want it, 'cause when you get it, it hurts" sa han
"Well - I can't very well give up this game" blev svaret.

Nä jag kliver in genom svängdörrarna och mobilen sätts på ljudlöst och hamnar långt ner i väskan omsluts jag av ett lugn som griper tag i hela mitt väsen. Efter att ha gått upp för den breda trappan och svängt in till höger efter att ha stannat till och tittat upp mot de höga väggarna och känt hur orden strömmat mot mig, slår jag mig ned vid det stora bastanta bordet. Det är mörkt och slitet. Många har suttit här innan mig. Jag tänder den gröna gamla lampan. Ljuskäglan ned i min framtagna bok får omvärlden att försvinna ut i periferin. Kunskapen sitter i väggarna och alla dessa böcker talar till mig. Jag har alltid älskat den här platsen. Redan som liten när vi var på besök i huvudstaden stannade vi ofta till här. Det finns en speciell doft som jag endast kan förknippa med kunskap. Blad som har vänts längtar efter att vändas igen.

För några år sedan fick jag en liten lägenhet endast ett stekast från den stora kunskapskällan. Varje dag jag var hemma tog jag mig en stund att gå in. Fångas av känslan. Tiden försvinner och jag känner hur liten jag är i denna värld, samtidigt som min plats är självklar. Det finns inte plats för ensamhet här.

Ingen annanstans kan jag lära mig så mycket. Allt rymms inom väggarna. Det gäller bara att öppna sig och ta emot.

Stockholm stadsbibliotek. Orden klingar platt och tomt. Hur kan något så stort elimineras till något så trivialt som dessa två ord? För mig är det så mycket mer, så mycket historia, ödmjukhet inför alla timmar av nedlagt arbete och en kunskapstörst som inte kan släckas men som dropparna från en smältande istapp kan fukta läpparna och nära en önskan om mer.

Jag återvänder med olika fokus för varje besök, men med samma känsla av vördnad inför kunskapen och historian som bär mig framåt mot en framtid jag ännu inte kan greppa.

kan plötsligt drabba individen i ögonblick av isande eller som Heidegger säger "kuslig" [unheimlich] klarsyn, som förändrar hela hennes levnadsbana. Genom den "ångest" som uppstår när hon betraktar den vardagsvärld, där hon existerar, i dess egentlighet och helhet, och därmed dess meningslöshet, intighet, försätts hon i en stämning som gör det möjligt att fatta icke-triviala beslut. Härigenom tar hon ansvar för och "återvinner" sig själv som individ". (Alvesson & Sköldberg, 2008, tolkar Heidegger och till viss del även Sartre)

På med kostymen, lite smink och försöka vara trevlig och artig. Det kändes verkligen som ett stort projekt idag. Med feberfrossa mötte jag herrarna och de iögonfallande få damerna med ett leende. Satte mig därefter ned och väntade. Läste en uppsats och funderade på socialkonstruktivism. Sedan snabbt på med leendet igen och de artiga småfraserna strömmade som porlande vatten ur munnen. Drillad. Så blev min kväll. Inte räddade jag varken världen eller min hälsa, men förhoppningsvis kan ett trevligt bemötande glädja någon.

Det har gått över 20 år, men jag minns det som från igår. Minns hur jag sitter i vardagsrummet uppkrupen i fåtöljen och ser på nyheterna. Bilderna som kommer emot mig sköljer över mitt naiva barnasinne som en tsunamivåg. Bilderna visar biafrabarn med flugor i svärmar runt dem, hur flugorna kryper i ansiktet upp mot de stora uppgivna ögonen som samtidigt uttrycker en sorg större än vad jag då trodde var möjlig. Andra bilder som jag minns från de där stunderna i fåtöljen är de på lemlästade barn och gråtande mödrar från krigsdrabbade zoner. Jag minns hur jag förfärades över hur detta kunde hända i på samma planet som jag själv levde på.

I den vuxenvärld som omringade mig gick samtalen hela tiden kring att alla människor hade ett lika och högt värde. Att man skulle behandla andra så som man själv skulle vilja bli behandlad. Att man skulle dela med sig av sitt överflöd till de som inte hade det lika bra. Människor med trasiga liv figurerade i min vardag på samma premisser som oss alla. Summan av vad som förmedlades till mig och mina bröder var att vi alla måste hjälpas åt att göra livet bra för alla. Att man i sina handlingar, stora som små, gjorde skillnad. Begreppen solidaritet, jämlikhet och rättvisa fyllde min vardag. (se fotnot 1).

Så kom då de där bilderna mot mig och jag förstod inte. Hur kunde det komma sig att det fanns så mycket lidande i världen? Jag kunde inte förstå hur det kom sig att min verklighet skilde sig så mycket från dessa jämnåriga vänner på samma jordklot. Mat visste jag ju att det fanns i överflöd, varför svalt då vissa människor? Kärlek och vänskap var det som skulle finnas i världen, hur kom det sig då att det fanns krig, varför sårades oskyldiga människor? Där satt jag och tårarna bara strömmade ner för mina lena barnakinder. Mamma och pappa försökte förklara, de fanns alltid där nära, när bilderna visades. Men jag kunde bli arg på dem, "vad gjorde vi här hemma, när det fanns så många som uppenbarligen behövde hjälp"?

När S kom till vår familj och blev min extrabror blev historierna än mer sanna. Han berättade om kriget som han flytt från, han lagade mat från sitt hemland, han lekte med oss, han berättade om vad som väntade honom om han skulle återvända (det gjorde han, och farhågorna införlivades, han kom tillbaka än mer sårad både fysiskt och psykiskt).

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle glömma hur ont det gjorde att höra de där historierna och se de där bilderna. Jag skulle inte bli som de vuxna som skakade på huvudet och sa ”ja usch, det är hemskt” men aldrig gjorde något. Åren passerade och när jag nu ser på nyheterna märker jag att jag endast ibland känner hur det svider i ögonen och känner hur mina inte längre lika lena kinder blir blöta. Det gör mig arg och förtvivlad. Ska jag bli en som tänker men inte handlar? Det är dags nu. Jag är inte en liten naiv flicka längre. Frågan är bara var jag ska börja och hur.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Dessa begreppet har många tolkningar och jag lämnar denna begreppsförklaring till ett annat tillfälle, då jag då måste gå in på hur olika politiska partier använder dessa begrepp på vitt skilda grunder. Den diskussionen hör inte hemma här idag.

Funderar över varför jag har så förbenat svårt att säga nej. Kan tycka att jag har ganska mycket med två extrajobb och heltidsstudier, är småbarnsförälder och har en bonustjej hemma. Borde inte det räcka? Nej, sen är det som förbenat med allt annat man ska hinna med och nu har jag försatt mig i en situation som jag inte vet om jag kan hantera. Kanske gör det att jag får mindre jobb, eller mer. Tiden får väl utvisa det och jag har Anders Bergmarks ord klingande i huvudet att mina frågor har som de flesta frågor två och olika svar. Det blir man ju klokare av...

Följer med fascination Sanna Tielmans överlevnadsstrategier och försöker lära mig ett och annat på det. Det är spännande och lärorikt. Om ni är intresserade, kika in på hennes blogg.