Frida

Idag borde jag skriva om det viktiga. Om kampen. Om att vi alla har lika rättigheter, oavsett kön. Men jag tänker inte skriva om det. Jag har en sång som går på repeat i mitt huvud. Första gången jag kom i kontakt med den var när D.A.D hade gjort en cover på den. Originalet är svårslaget även om jag fortfarande gillar D.A.D's version också. Ensam i naturen spelar det ingen roll om du är man eller kvinna. Varför ska det spela roll någonstans? Vi lever ju alla på samma jord. Jag var inte ute på gatorna idag, men jag fanns där ändå. Tack till er alla som står upp och kämpar!

Jag väntar fortfarande på det slutgiltiga resultatet. Men jag vill bara kommentera en sak. Hur kan V undra över vad som gick fel? Det är bra att de kan analysera det här sedan som de säger att de ska göra. Jag tycker det är rätt självklart. Se vart det blev en stor ökning... Och inte allt för långt borta heller.

Här hemma har vi haft ett antal samtal och en hel del hetsiga diskussioner kring Piraterna som ikväll sjunger "Sjörövarfabbe" på valvakan. Jag är inte i det stora hela emot deras ståndpunk. Men det är just det - ståndpunkt. Inte ståndpunkter. De tar inte aktiv ställning i 98 % av parlamentets ärenden. Skrämmande, mycket, mycket skrämmande enligt mig.

Miljöpartiet gör stora framsteg och jag ger dem mitt fulla stöd i detta val. Vad annars kan jag göra?! Jo, faktiskt rätt mycket. Men just nu kan lilla jag göra min röst hörd och säga vilka jag anser kan göra en skillnad. Och det var inte dem jag hade hoppats på. Svikare kan jag nog ses som i vissas ögon, men det spelar faktiskt inte mig någon roll. Jorden är viktigast just nu! Utan den spelar inte någonting annat någon som helst roll. Försöka argumentera emot mig på den ni! Sen hittade jag dessutom en kvinna som jag verkligen tror kan höja sin röst i gubbarnas korridorer.

Dessutom är jag stolt över F idag som tog sin valsedel och (på eget initiativ) styrde benen till vallokalen. Jag är stolt över att hon är engagerad och verkligen försökt sätta sig in i partiernas olika valprogram. Igår gick hon runt och frågade alla   partier hon upplevde som intressanta när de stod och "raggade" röster som hon sa. Hon är just fyllda 18 ska jag tillägga och tycker vännerna, krogen och mobilen är det viktigaste i livet annars - precis som de flesta 18 åringar. Så ni kanske kan förstå min glädje i en tid då partierna tappar medlemmar.

Följ inte strömmen blint. Det finns ingen ursäkt i att "men alla gjorde/gör ju si eller så".

Hur blev det så här? Egentligen inte alls så konstigt, men lite förvånande i alla fall. Jag har alltid brytt mig om politiken även om jag idag inte längre är aktiv. Så imorse gjorde jag ett test på DN. Resultatet var till vissa delar föga förvånande - M låg längst ifrån mina åsikter och de tre vänsterpartierna låg mig allra närmast. Det enda som förvånade mig lite var att det inte var V först utan Mp, även om V kom på en klart godkänd andraplats. Vid en genomgång av frågorna blev jag mer förvånad över S och V's inställning kring miljöpolitiken, så kanske var det inte så konstigt att det blev Mp. Sen är det ju som DN själva skriver:

"Det kan bli överraskande resultat. För i EU-politiken gäller inte alltid samma skiljelinjer som i svensk inrikespolitik. DN:s EU-valtest försöker i första hand hitta skiljelinjerna i de frågor som direkt gäller EU - mellan vad de olika partierna vill att EU ska göra och hur EU ska fungera."

Jag tycker forfarande att det är skrämmande att ungf 45 % av väljarna i Sverige inte vet att det snart är dags för val. Det är ju härligt och underbart med en demokrati... men för att en demokrati ska fungera behövs det engagerade medborgare!

En av de vackraste filmerna. Den rörde vid något långt inne i mig. Jag vill inte besudla det med ord. Sången säger mycket men inte allt.

We have a greed, with which we have agreed...

Jasså, en förlovning har visst kommit till skott och i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i det. Jag orkar inte ens läsa artiklarna. Finns det verkligen inget annat som intresserar människorna i Sverige? Efter att ha scrollat ner lääänge för att komma förbi alla länkar relaterade till förlovningen på www.dn.se hittar jag en länk som borde ha legat betydligt högre upp. Helt klart före någon slags förlovningshysteri. Situation Sthlm har startat upp en sida för säljare (så ska det heta) av tidningen. DESSA bloggar är värda att läsas och sedan kan man reflektera över vad som är viktigast; Att flera tusen svenskar är hemlösa i vårt så kallade välfärdsland eller att en kronprinsessa har gått och förlovat sig med (kors i taket) en "man av folket" som Reinfeldt så finnt uttryckte det. Jag vet vad jag tycker är viktigast!

Det har gått över 20 år, men jag minns det som från igår. Minns hur jag sitter i vardagsrummet uppkrupen i fåtöljen och ser på nyheterna. Bilderna som kommer emot mig sköljer över mitt naiva barnasinne som en tsunamivåg. Bilderna visar biafrabarn med flugor i svärmar runt dem, hur flugorna kryper i ansiktet upp mot de stora uppgivna ögonen som samtidigt uttrycker en sorg större än vad jag då trodde var möjlig. Andra bilder som jag minns från de där stunderna i fåtöljen är de på lemlästade barn och gråtande mödrar från krigsdrabbade zoner. Jag minns hur jag förfärades över hur detta kunde hända i på samma planet som jag själv levde på.

I den vuxenvärld som omringade mig gick samtalen hela tiden kring att alla människor hade ett lika och högt värde. Att man skulle behandla andra så som man själv skulle vilja bli behandlad. Att man skulle dela med sig av sitt överflöd till de som inte hade det lika bra. Människor med trasiga liv figurerade i min vardag på samma premisser som oss alla. Summan av vad som förmedlades till mig och mina bröder var att vi alla måste hjälpas åt att göra livet bra för alla. Att man i sina handlingar, stora som små, gjorde skillnad. Begreppen solidaritet, jämlikhet och rättvisa fyllde min vardag. (se fotnot 1).

Så kom då de där bilderna mot mig och jag förstod inte. Hur kunde det komma sig att det fanns så mycket lidande i världen? Jag kunde inte förstå hur det kom sig att min verklighet skilde sig så mycket från dessa jämnåriga vänner på samma jordklot. Mat visste jag ju att det fanns i överflöd, varför svalt då vissa människor? Kärlek och vänskap var det som skulle finnas i världen, hur kom det sig då att det fanns krig, varför sårades oskyldiga människor? Där satt jag och tårarna bara strömmade ner för mina lena barnakinder. Mamma och pappa försökte förklara, de fanns alltid där nära, när bilderna visades. Men jag kunde bli arg på dem, "vad gjorde vi här hemma, när det fanns så många som uppenbarligen behövde hjälp"?

När S kom till vår familj och blev min extrabror blev historierna än mer sanna. Han berättade om kriget som han flytt från, han lagade mat från sitt hemland, han lekte med oss, han berättade om vad som väntade honom om han skulle återvända (det gjorde han, och farhågorna införlivades, han kom tillbaka än mer sårad både fysiskt och psykiskt).

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle glömma hur ont det gjorde att höra de där historierna och se de där bilderna. Jag skulle inte bli som de vuxna som skakade på huvudet och sa ”ja usch, det är hemskt” men aldrig gjorde något. Åren passerade och när jag nu ser på nyheterna märker jag att jag endast ibland känner hur det svider i ögonen och känner hur mina inte längre lika lena kinder blir blöta. Det gör mig arg och förtvivlad. Ska jag bli en som tänker men inte handlar? Det är dags nu. Jag är inte en liten naiv flicka längre. Frågan är bara var jag ska börja och hur.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Dessa begreppet har många tolkningar och jag lämnar denna begreppsförklaring till ett annat tillfälle, då jag då måste gå in på hur olika politiska partier använder dessa begrepp på vitt skilda grunder. Den diskussionen hör inte hemma här idag.

och välkomnar Obama. Det är svårt att se att det kan föras en sämre politik i USA än det har gjorts de senaste åren, men kommer det räcka? Världens mäktigaste man. Låt oss se om han kan göra det bättre än Bush i alla fall, näst intill omöjligt att göra det sämre. Men kommer det att räcka? Vissa experter spår att han har ett halvår på sig innan drömmen om honom raseras eller om hjälterollen håller i sig. Sen anser jag likt professor Leif Lewin att vi kritiskt måste granska det Obama står för. Upplever att människor i min omgivning glorifierar honom och tror att han är guds gåva till världen. Men Gud finns inte och denna man som tillträder posten som USA's president är även en man som bland annat tror på dödsstraff.

Om ni inte hört texten förut, lyssna noga och finn solidaritet! Den är lång med den är värd det och speciellt slutet. Denna låt bör vi lyssna på än mer detta år, då kriser avlöser varandra och egoismen breder ut sina vingar över folket!

"2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år."

Så lyder Socialtjänstlagens 2 § (SoL). Man kan då fundera över hur det kommer sig att över 700 barn berördes av vräkningar under 2008. Socialtjänsten ska få in en anmälan när någon riskeras att vräkas. Hur kan man diskutera så att barnets bästa särskilt beaktas om de vräks? När en familj vräks kostar de samhället runt 40-60 000 kronor i månaden. Hyror som inte har betalts i tid är det som oftast gör att människor vräks från sina hem. Men även om nu en familj har en hyresskuld på låt oss säga 15 000 kronor, skulle det vara en engångssumma för samhället att betala den och inte runt ett genomsnitt på 50 000 i månaden under en lång tid framöver. Sedan tillkommer andra kostnader då barnen oftast mår dåligt av att inte ha en fast trygg plats att bo på. Ekvationen går inte ihop. Många av dessa barns föräldrar lever på socialbidrag och en lösning skulle vara att socialtjänsten gör en direktbetalning till hyresvärden så att inte föräldrarna lägger pengar på annat än hyran i första hand. Samtidigt ser många det som stigmatiserande attpengarna till deras hyresvärd kommer direkt fråån socialtjänsten. Jag funderar på om det skulle vara möjligt för socialtjänsten att göra utbetalningar utan att det framkommer att pengarna kommer direkt från dem?


Ett gott samarbete mellan ekonomiskt bistånd och barn och ungdomsenheterna skulle, i mina ögon, dessutom underlätta arbetet med familjer där barnen riskerar att fara illa.