Frida

Oförglömliga minnen. Denna låt har varit en av mina favoriter i i runda slängar 18 år. Minns brutalt videon och ormarna. Trots min obotliga fobi kunde jag inte sluta se videon och låten har en speciell plas i mitt hjärta. Msn kan ju börja undra över om man helt enkelt borde skylla mina sömnproblem på Metallica?! ;)

Året är 1997. Platsen London. Jag ligger i en park med huvudet lutad mot X's mage. Vi tittar upp mot molnen och skrattar. Går in i biografen. Mår illa. Gridlock'd. Mår - inte illa. Uppslukad. Changes.






"Everybody's at war with different things... I'm at war with my own heart sometimes" Tupac Shakur.

Skulle försöka köra med en lite cool stil idag, försöka gå ut hårt i en förhandling, föll ganska platt till en början men ryckte sanbbt upp mig och insåg att jag kanske slår bäst ur underläge. Gick ur fighten med huvudet högt och med en liten vinst som efter en timma visade sig större än vad den först verkade. Nöjd. Stilen, jo, idag var det white-trash som låg på listan. Det funkade faktiskt över all förväntan. Man måste ibland införliva myter eller bryta mot dem. Beror på hur man väljer att se på saken. Imorgon skulle jag vilja köra lite Gandalf-stil, men får nog vänta några veckor till med det. Fick höra att en nyfunnen affär dras med en nynazistisk ägare vilket betyder att jag nu måste finna en ny liknande stilbanbrytande liten butik.

Kan man vara det? Ocool alltså, eller bara är man då? Hur som helst kan jag säga att jag har känt mig som allt annat än cool idag. Svidande öga, förvirrande nya saker att lära, tidsoptimistisk och allt detta iklädd de mest slitna och fulaste solbrillor du kan tänka dig. Nåväl, jag kan bjuda på det. Fast någon måtta får det ändå vara. Imorgon tänker jag istället mörkerlägga kontoret och tvinga alla kollegor att stå på huvudet om de vill prata med mig. Dema kombination torde resultera i ett relativt ensligt kontor. När jag sedan sätter på den här lilla godingen så lovar jag att alla kommer att fly. Look at the shell that is you;

Ligger nedbäddad och har jävligt ont. Härdar ut. Snart blir det bättre och den här hjälper till lite grann.

Whiskey. Play. Pause. And off we go again. Taking a trip down memory lane.

Dolly sover som vanligt på rygg, jag sover på mage, jag. Hon sjunger om 9 till 5 och jag, jag drömmer, på mage, om att mina dagar kunde sluta vid fem. But hell-what don't you do for service and devotion?

En kväll med strike och stora överraskningar tillsammans med Anders F.

Ben... Så började bloggen för ett bra tag sedan. Han förtrollar mig fortfarande.


/>

Man slutar nog aldrig förvånas över musikstilar och vilka som faller för vad. Jag har iaf dansat hela natten lång med två stora blåmärken till följd. Kul var det i alla fall.

Den hade försvunnit från slingan ett tag, men igår såg jag en film och så var den där och nu går den på repeat. Om och om igen. Runt, runt snurrar den inne i min överhettade hjärna. Dagarna är så fyllda med arbete att jag knappt hinner andas, allt ackompagnerat till detta vilket får mig att fortsätta andas och njuta av tillvaron;