Frida

Skäms och tänker krypa ner under en sten. Jag är verkligen askass på att säga nej. Nu gjorde jag det, för att jag trodde det var det rätta. Men hela jag ville säga ja!

En annan svaghet är att jag inte är duktig på löneförhandlingar. Men de blev bra ändå - Hello new job - here I come!

Jag älskar att åka berg-och-dalbana. Gillar hur spänningen stiger innan fallet kommer och det sug som skapas i magen av att kastas huvudstupa framåt. Jag väljer alltid berg-och-dalbanan. Om och om igen. Ställer mig där i kön och väntar. Upp igen, ner fort som satan, upp igen om och om och om och om igen.

Igår var en underbar dag på många sätt. Lunch med en alldeles underbar M. Hon började nästan gråta, det var ju inte alls tanken, men det var fint och rörande. "Unik och modig. Följer hjärtats röst." Orden man måste bära med sig genom livet. Hon la handen på min och sa att hon var glad att hon inte var i min sits. Sen skrattade vi. Jag åkte på en intervju efteråt. Laddad med betyg och finurliga svar. Sen påminde jag mig om J's ord. "Var dig själv så kommer det gå bra". Jag var det, glömde alla papper och alla finurliga svar. Det gick bra och jag gick till J's rum och fick en stor kram. Tänk att jag ska få en sådan underbar kollega igen. Och K också. Han kom in och sa hej. Märkte att jag saknat honom och de samtal vi hade när vi skrev tillsammans. Vi var ett bra skrivteam han och jag. Nu ska vi jobba ihop igen. Jag tror det här kommer bli perfekt! Drack champagne på kvällen. Inget kan bli fel om man får ett glas champagne, vad gör det då att man inte har någon att skåla med!

Idag sken solen och luften var krispig. Åt lunch och satt mot en vägg och tänkte på att människor, inklusive jag själv, ofta gör livet svårt när det egentligen är så lätt. Tänkte på bekvämlighet och att tanken på att förlora den kan vara så stor att man att man förnekar andra känslor. Respekt är viktigt och jag dömer ingen. Vad som är nytt är främmande och ibland även skrämmande. Det är inte självklart att man väljer det nya. Jag väljer mycket nytt nu. Det är hissnande, som att sakta krypa upp för den långa backen och veta att snart kommer fallet. Jag bävar inför det, men längtar även till att känna suget i magen.

A tribute to Mr Herneheim.

Ja, jag tycker det är lite märkligt hur folk beter sig ibland. Å andra sidan tycker säkert folk att jag beter mig märkligt också. Så det går nog på ett ut. Jag måste helt klart försöka blir än mer klar och tydlig i mina relationer, alla dess sorter. På jobbet upplever jag att jag är tydlig, svårare när man är privat. Eller så kanske jag inte är så tydlig privat för att det är mer... jag vet inte... kanske mer spännande med att se hur andra människor tolkar det man förmedlar till dem.

Imorgon ska jag vara tydlig. Jag ska försöka i alla fall.

och idag skäms jag... jag röstade inte... mamma, pappa varför är det så kallt?

Det började med Bob Fuller, men den här gillar jag mest. Texten och så klart... trummorna :)

Börjar sakta återhämta mig från laseroperationen på ena ögat. Det har svidit, runnit och irriterat. Kändes som om någon hade kört in en nagel och rotade runt där. Jag kan inte nog betona hur glad jag är över att det bara var ena ögat den här gången! Det har varit helt genomlevbart. Kanske tack vare alla underbara tabletter jag fick med mig hem. Men även tack vare att jag varit helt befriad från allt ansvar här hemma och de glada tillropen från mina underbara vänner.

Imorgon är det kalas som gäller så då hoppas jag att jag är på benen. Vill så gärna hinna iväg en sväng och träffa K innan också. Vi har en hel del att prata om. Saknar henne så mycket. Från att ha setts praktiskt taget åtminstone en liten stund per dag till att knappt ses alls är tråkigt. Jättetråkigt. Men det ska vi försöka göra något åt nu!

Nu ska jag ta och låta de gröna vila en liten stund till så att de orkar vara öppna en heldag imorgon. Har nog sovit mer de sista två dygnen än jag gjort sammanlagt de senaste månaderna. Undrernas tid äro icke förbi!

Trots att det är rätt lugnt nu så går allt i hundraåttio. Det är lite märkligt, men härligt samtidigt. Känner mig levande i stunder och rätt död i nästa. Samtidigt som allt går framåt i sjuk fart har jag återvänt till vad som fanns när jag var dryga 20.

Ikväll fick jag flera påminnelser om hur livet gestaltade sig för en sisådär evighet sedan. Jag har visst inte alltid varit så snäll... Jag erkänner att det var dumt! Bättre sent än aldrig att ta ansvar för vad man gjort hoppas jag.

Nu är underverket hemma igen. Jag tror aldrig jag har varit så lycklig som jag blev inatt när den lilla krabaten satt och småskuttade i bilbarnstolen och hoppade rakt in i min famn och strök sin lilla hand över min arm och sa "älskar dig". Hjärtat är det ska vara igen.