Frida

Jag saknar min son så det gör ont i hjärtat. När han varje kväll tar telefonen och säger "mamma komma hem nu?" och pussar luren dör jag lite. Om några dagar... Önskar att jag kunde klona mig och finnas hos honom samtidigt som jag skrev. Jag saknar honom.

uppenbarligen att få en mobil... Nä, inte är det lycka för mig, men idag firade vi F's 18-årsdag. Jag tror faktiskt aldrig jag sett henne så ... jag kan inte komma på rätt ord... kanske exalterad. Hon skakade i hela kroppen när hon tackade. Sen när hon skulle börja fixa med den blev hon alldeles svettig om händerna så hon knappt vågade hålla i den. Hmm, jag undrar verlkligen om det är sunt att bli så glad över materiella ting? Fast roligt att få bidragit till denna lycka en sådan här dag. Och gissa var hon är nu - på krogen. Det var viktigt att komma ut så fort som möjligt, och hon blev ju trots allt, på pappret, 18 för några minuter sedan (vid midnatt)...

Är otroligt tacksam för alla fina människor jag har runt omkring mig. Fina vänner som står ut med att jag inte riktigt finns där just nu och som istället står stand-by för mig (vilket jag tycker är lite läskigt, men otroligt uppmuntrande). Jag hoppas jag kan finnas där för er när det behövs! Sen finns det så goda människor som rycker in och hjälper till, människor man egentligen inte känner, men som inser att de behövs. Ett stort tack just nu går till Sanna T på Socialhögskolan! Min handledare i all ära, men när allt är som tyngst var det inte kommentarer på mitt syfte jag behövde... Även om jag behövde de kommentarerna också!

I fredags somnade svärfar in. Så slocknade ett liv. En människa som varit otroligt tjurskallig och irriterande! En människa med ett hjärta av guld och en värme som tagit mig med häpnad. En människa som varit fördomsfri. Ett original. Den sista länken på sambons sida har brustit. Och här står vi nu.

Måste bara säga det till alla som möjligtvis klagar över skatten (det gör inte jag vill jag tillägga!);
Vården här i Sverige är fantastisk! Och människorna som vi mött den gångna veckan har varit så varma och fina. Med värme och tålamod har de mött vår familj. Med respekt har de tagit hand om svärfar. De valde att sätta in personal närmast honom som talade hans modersmål. De fanns hela tiden nära, men samtidigt med sådan respekt för att låta oss vara ifred. Vården med medicinering som gjorde hans sista tid till det bästa den kunde vara. Jag betalar mer än gärna för den! Att den vården inte bara finns för de med stora bankkonton utan även för de med inget bankkonto alls, det är kvalitet som jag är stolt över att kunna bidra till!

slut.

Eller "Slut, punkt".

Har varit en tung dag idag. Vilka kontraster livet bjuder på – barnets energistinna kropp – den gamles utmärglade kropp som kämpar med varje andetag.

Jag menar inte på något sätt att jag inte är tacksam för att människor runt om mig bryr sig. Som jag sa, det värmer. Jag uppskattar det verkligen! Nu har jag fattat beslutet att lägga uppsatsen åt sidan. Den får komma.... sen. Nu är det annat som är viktigt. Åker iväg till det nu. Hoppas bara skolan är förstående.

Det ser mörkt ut på skolhimlen just nu. Det har ju hänt förut och så har jag alltid på något sätt rott det iland. Fast nu säger alla till mig att det inte kommer gå. Att jag måste sakta ner, sänka ambitionsnivån. En forskare i Östersund var gullig nog att säga att det inte är möjligt att ro iland en uppsats under rådande omständigheter. Jag kan lova er. Ambitionsnivån är sänkt, men det är ju inte alltid så roligt att höra pessimistiska uttalanden om hur mycket jag har och att jag måste sakta ner. Jag är rätt medveten om det själv, men det finns inte så mycket att göra åt det just nu. Visst, jag kan skriva klart uppsatsen i sommar, men jag har en känsla av att det kommer vara rätt mycket ändå i sommar. Då är det väl ändå bättre att bita ihop och köra på nu? Jag vet att ni säger det för att ni bryr er och det värmer, men kom gärna med lite uppmuntrande ord också. Jag kämpar som en idiot i motvind. Jag fixar det! Lita på mig! Jag kommer inte gå under!

Läste igår om hur man i dagens samhälle alltmer fjärmas från delar i livet som födsel, död och sjukdom genom att det till stor del har institutionaliserats. Vad gör det med den generation som växer upp och aldrig konfronteras med en svårt sjuk människa eller har sett en död person? Inte heller är man i dagens samhälle med vid det stora undret att ett barn kommer till världen. Förr födde man hemma och det var en social händelse då många från samhället samlades kring familjen och gav sitt stöd. Nu föder vi på sjukhuset och stannar där ofta ett par dagar innan man åker hem. Jag menar nu inte att det är fel på något sätt. Jag tror att det är bra för det nyfödda barnet med lite lugn och ro i början och bara få vara nära sina föräldrar och eventuella syskon.


Vad gör det med oss som människor att vi fjärmas från det som egentligen är centrala delar av livet? Författarna till Sorg och Kris (Hillgard et al) undrar om priset vi har fått betala för institutionaliseringen är att vi förlorat våran förmåga att hjälpa. Kanske är det så. Jag kan inte svara på den frågan. Men det jag med säkerhet kan säga är hur vi i vår familj har valt att hantera lidande och död. Med närhet och självklarhet. För ett par månader sedan gick min mormor bort. Vi stod varandra väldigt nära. Men slutet var kommet för henne. Från att ha varit pigg och glad förändrades allt. Hon blev liggandes i sängen, knappt kontaktbar. Hela min släkt möttes upp kring henne de fyra sista dagarna i hennes liv. Vi satt vid hennes säng och pratade med henne och med varandra. Min son följde med en dag och gick med självklarhet upp på en stol bredvid sin gammelmormor och pussade henne och konstaterade "gammemormor sjuk". Sen gick hon bort. Hemma konstaterade vi tillsammans med sonen att inte gammelmormor fanns längre. Hon är död. Det behövdes inte förklaras mer än så. Hon finns bara inte längre. Men i våra hjärtan finns hon ju kvar.
Nu har vi haft sonens farfar liggandes i vardagsrummet. Livet rinner ur hans kropp som är ett minne blott av vad han en gång var. Sonen finns där. Ibland kikar han in till farfar och klappar hans kind. När farfar ska till rullstolen går sonen och visar var han ska sitta och ber den gamle att lyfta på fötterna så han kan fälla ned fotstöden. Parallellt fortsätter det dagliga livet med förskola, lek, skratt och bråk. För sånt är livet.
Jag hoppas och tror att sonen kommer ha ett avspänt förhållande till liv och död. Det kommer alltid göra ont när någon man håller av försvinner, men sorgen tror åtminstone jag blir lättare att bära och hantera om man får vara delaktig i livets alla skeenden.

Jaja, vi kan väl alla känna oss lite nere ibland. Igår var en sådan dag. Nu vänder det uppåt igen och nya tag tas. Ska iväg och intervjua en förälder snart. Spännande! Ska försöka ringa lite samtal och få med ett par till kanske.

Känns smått oöverkomligt med uppsatsen just nu, men det får bli några sena kvällar här framöver.

Träffade en av mina referenter igår som sa så positiva saker så man nästan blev rörd. Det var i rättan tid och uppskattades verkligen. Så allt var faktiskt inte skit igår...

S's pappa kommer att få komma till Sverige, och få den vård han behöver. Känns skönt att det är klart. Sen får vi se vad som händer. Här ska nu göras rum för en person till och jag funderar på om jag kanske ska ta en sväng till ikea och sedan flytta ut i vardagsrummet. Tur iallafall att vi har flyttat till större. Men finns det hjärterum så... De närmaste månaderna får det bli till att ta en dag i taget. Känns iallafall inte lika hopplöst nu.

Tre främmande personer har klämt och känt på mina bröst idag. Det ni! ;) Nej, det kunde ha varit under trevligare former och en var gullig nog att köra in en nål och sen rota runt där inne. Märklig känsla. Jag är ingen hypokondriker och vill inte att folk ska tro att jag är en, därför håller jag mig gärna undan för läkare. Inte för att de skrämmer mig, utan för jag vill inte vara en sådan där jobbig patient som vill bli undersökt hela tiden. Så igår var jag på väg att avboka tiden. Men en vän fick mig att skippa det och gå dit iallafall. Började undersökningen med att tydligt deklarera för doktorn att det kändes lite pinsamt att komma då problemet inte kvarstod. Klä av dig bara, sa han. Så klämdes det och kändes en stund och så säger han att det var nog bra att jag kom. Det var säkert inget allvarligt, men visst skulle en trippeldiagnostik genomföras. Suck. Men nu är det gjort och jag hade en vätskefylld cysta. Inget farligt på något sätt. Sen vill jag bara slå ett slag för att man ska verkligen kolla sina bröst regelbundet. Snälla gör det!

Två väldigt goda besked på en dag. Skönt! 

Stora intervjuardagen är över. Först anställningsintervju som gick okej, men där jag efteråt kände att jag skulle ha sagt så mycket mer. Direkt efter den åkte jag och intervjuade en förälder för min uppsats och förvånas återigen över alla missförstånd mellan socialtjänst och klient. Hur kan det vara så olika mellan olika stadsdelar (och hur skiljer det sig då inte inom landet i stort)? Det är inte på något sätt tillfredställande när det gäller rättsäkerheten! Hmm, tål att tänkas på.

Middag hemma hos föräldrarna som hade hämtat sonen tidigare från förskolan idag. Det är alltid ett andhål att kunna få deras feed-back och kunna tala öppet kring det sociala arbetet utan en massa prestige att ta hänsyn till. Ja, annat pratade vi också för den delen. Om morgondagen. Jag bävar men har samtidigt längtat till den dagen. Att få klarhet gör det lättare att ta beslut.

Enligt alla dessa tester man gör på fb numer är jag;

• en tysk som ler sällan men ärligt när leendet väl kommer, blir irriterad på trögtänka människor.
• har aldrig varit smutsig en dag i mitt liv
• kåt, glad och tacksam
• beroende av kärlek och älskar att vara förälskad
• socialtant om ett tag och har stenkoll på lagar
• en relativt snäll brottsling men som kommer hamna i helvetet ändå
• Hermes, (han med bevingade sandaler som förde människorna till dödsriket och som bland annat var vältalighetens gud och son till Zeus)
• en wannabe-norrlänning
• en Annie för att jag är så trevlig
• pådrivaren i en arbetsgrupp som gillar att arbeta under press och kan provocera. Driven och engagerad.
• Jean Paul Sartre, existensialist och författare
• död sedan den 28 oktober 2008!
• minglaren när jag dricker, sippar lite och är social
• rolig, folk gillar mig direkt och jag ser trovärdig ut
• en actionkvinna med styrka och viljakraft som är onåbar och ingen man kommer kunna vinna mitt hjärta
• Kim Jong-il
• kvinnan med mystiska ögon som får människor att undra vad jag tänker på
• Sid Vicious.. sex, drugs and rock 'n roll "live fast, die young"
• en kanon-förälder som helt avskrivs från sitt barns eventuella framtida tillkortakommanden
• den populära

Sanningshalten... bedöm själva!

Landet, sol, hav. Det var skönt att få vara med mina föräldrar en stund tillsammans med sonen. Ett litet andningsrum. Har lyssnat sönder en skiva jag länge gått och väntat med för att jag ville sitta ned och lyssna.
Annars har det varit mycket läsande och skrivande, vilket resulterat i få timmars sömn. Men snart borde man kanske få sova lite?
Jag är rätt nöjd med helgen och det känns okej just nu,

Att fokusera är en konst i sig.

Solen sken och studierna pockade på, arbetet likaså.
Det var en rätt bra dag.
Sen släpptes bomben och nu får vi vänta på ytterligare besked. Sådant är livet. Oundvikligt.
Det finns endast två måsten i livet - att välja och att dö.
Nu är det dags attt välja för oss.

Jag väljer att finnas där.
Annat får vänta.

Marja kom tvåa i världscupen med ynka 100 p upp till vinnaren. Hon är såååå bra! En stor applåd till Marja!
Ä.d.

Nej, man ska ju inte skryta i Sverige, men jag kan inte låta bli. En av mina äldsta och bästa vänner leder Freeride world tour och finalen är om ett par dagar. Då ska jag hålla tummarna och lägga undan allt annat arbete. Så här ser det iallafall ut när hon åker:

Fullt kring fruostbordet. Oftast är det ju bara C och jag eftersom vi har långa lugna morgnar medan de andra i familjen börjar tidigt. Men nu satt vi alla i godan ro och C var glad över att F's pojkvän satt med. Sedan åkte S och C iväg och jag fick göra mig iordning i min egen takt för en gångs skull. Minns inte när det skedde sist. När jag sedan läste dagens DN fick jag reda på att en förskola nu har börjat med att servera frukost till både föräldrar och barn. Skribenten var skeptisk till det, men jag är inte lika säker på att tilltaget är en fälla. Att som barn få sitta ned med sina föräldrar och äta frukost kan i mina ögon inte vara dåligt, på något sätt. Att barnen sedan även får en chans att länka samman sina två världar med förskola och hem är en bonus som jag tror underlättar för både föräldrar och barn.

På bussen kom 30 barn inrusandes och en liten flicka satte sig bredvid mig. Hon var så mysig och berättade för mig om sitt lantställe, kusiner och bad. Vi talade om teatern de skulle på. Sen blev hon något förundrad över att jag skulle kliva av och gå till skolan. "Men, då är du inte vuxen?" Hmm, jo, jag är det (fast ibland undrar jag själv, men det behövde jag inte bekymra henne med). "Då går du i en vuxenskola och lär dig om vuxna då?" "Ja, det gör jag, och så lär jag mig en del om människor överhuvudtaget, barn också alltså". "Konstigt" tyckte flickan. Kanske är det märkligt för barn att man ska gå i skolan och lära sig om människor. Det har man ju med sig hemifrån. Eller borde iallafall. Fast många har ju inte de där förebilderna som man skulle önska att de hade.

Fick ett glatt besked igårkväll av S's dotter. Hon vill satsa på att bli politiker och jag tror verkligen att det sulle passa henne som handen i hansken. Vi har pratat om det många gånger, men hon har inte själv varit helt inne på det spåret. Men nu! F har talets gåva och ett analytisk och kritiskt tänkande. Sedan att hon funderar på Socialdemokraterna, hmm, ja vi får väl se. Det är något som kommer diskuteras flitigt hemma den närmaste tiden. Partiprogram ska gås igenom. Vägas mot varandra och jag tackar hennes föräldrar för att hon tror på sig själv. Sedan får vi se om det bara är en fluga. Kanske, kanske inte. Om det nu är så, kommer hon iallafall att gå vidare i livet med lite mer kött på benen efter att ha reflekterat än mer över vilket samhälle hon vill leva i. Hon kommer kunna vara än mer kritisk till det som läggs fram i den politiska debatten. Det om något är en vinst för en tonåring som snart ska ut i det offentliga livet.

Fick se några bilder på min brorsdottern idag. Förundras över hur en sådan liten människa som kom till världen alldeles för tidigt kan se så "klar" ut. Klar blick och mjuka lena kinder. En liten minihand som försöker omsluta mammas lillfingertopp. Hon är lik sin bror redan. Jag sväller av stolthet som faster...

Nu får hon vara hos sin mamma och pappa lite mer. De kör kängrumetoden som betyder att barnet får ligga intill mamma eller pappa, hud mot hud. Få värme och kärlek. Måste vara underbart för min bror och hans sambo eftersom de i början bara fick sticka in handen i kuvösen! De låter glada. Livet är stort.

Jag är sliten. I morse när jag mötte min spegelbild insåg jag att det måste till en förändring. Alldeles för lite sömn sätter sina spår. Men det är svårt att säga nej till saker man vill göra. Utmaningar man vill ta. Nu måste jag lära mig att prioritera bättre. Familjen, skola, jobb, vänner. I nämnd ordning. Samhället och rädda världen-projekt får stå på stand-by ett tag. Till sommaren, till sommaren - ja, då jävlar!

En av mina bröder fick imorse en liten bebis. Vi träffades i torsdags och konstaterade att mamman var i vecka 30. Dagen efter gick vattnet och hon har sedan dess legat på sjukhus då de har försökt fördröja förlossningen. Imorse kom alltså en liten liten bebis till världen. Dryga 1600 g och 40 cm lång. Med förvånansvärt god andning för sin ringa ålder. Fick visst till och med ligga en kort stund hos sin mamma innan det var dags för alla kontroller och in i kuvösen. Det känns bra. Nu får man se vad tiden utvisar. Att det kommer gå bra är jag säker på. Den lilla hade väl en nyfikenhet som tog överhanden ;-) Längtar efter att då se det lilla barnet, men får nog hålla mig till tåls ett bra tag. Nu är det verklgien svårt att koncentrera sig på skolan.

Sorgen har många ansikten. Sådan är den. Vad som orsakar sorgen skiljer sig också åt. Just nu tänker jag på döden och den sorg som följer när en människas livslåga flämtar till för att sedan slockna. Döden kan vara väntad som den var den här gången. Jag upplever sorgen lättare när man vet att en människa man älskar slipper lida och dessutom känner sig färdig med sitt liv. Är nöjd med de val och det leverne man haft. Så har det varit. Tomheten för oss som är kvar. En egoistisk sorg.  Sorgen över att  veta att vi inte kommer träffas mer. Inte få hålla din hand och se in i dina kloka ögon. Sorgen över att ha förlorat en vän man kunde berätta allt för.

När dödens vindpust släckte den fladdrande lågan önskade jag en kort stund att jag var troende. Att få söka tröst i att du kommit till ett bättre ställe. Men så är det inte. Inte för mig och inte heller var det så för dig. Min vän finns inte mer. Det är tomt, men jag är glad att hon slipper lida mer. Hon kommer alltid att få leva kvar i våra hjärtan där minnet av en stark kvinna kommer bevaras i en röd sammetsask. Imorgon är det ett sista farväl. Jag hoppas det blir som hon önskade att hennes begravning skulle bli. Jag kan inte låta bli att le åt hur hon kunde skoja om döden och hur hon ville ha texten "var god vänd" och en snurrplatta på familjens gravsten. Det hade varit just snyggt. Glimten i ögat fanns alltid där.