Frida

Läste igår om hur man i dagens samhälle alltmer fjärmas från delar i livet som födsel, död och sjukdom genom att det till stor del har institutionaliserats. Vad gör det med den generation som växer upp och aldrig konfronteras med en svårt sjuk människa eller har sett en död person? Inte heller är man i dagens samhälle med vid det stora undret att ett barn kommer till världen. Förr födde man hemma och det var en social händelse då många från samhället samlades kring familjen och gav sitt stöd. Nu föder vi på sjukhuset och stannar där ofta ett par dagar innan man åker hem. Jag menar nu inte att det är fel på något sätt. Jag tror att det är bra för det nyfödda barnet med lite lugn och ro i början och bara få vara nära sina föräldrar och eventuella syskon.


Vad gör det med oss som människor att vi fjärmas från det som egentligen är centrala delar av livet? Författarna till Sorg och Kris (Hillgard et al) undrar om priset vi har fått betala för institutionaliseringen är att vi förlorat våran förmåga att hjälpa. Kanske är det så. Jag kan inte svara på den frågan. Men det jag med säkerhet kan säga är hur vi i vår familj har valt att hantera lidande och död. Med närhet och självklarhet. För ett par månader sedan gick min mormor bort. Vi stod varandra väldigt nära. Men slutet var kommet för henne. Från att ha varit pigg och glad förändrades allt. Hon blev liggandes i sängen, knappt kontaktbar. Hela min släkt möttes upp kring henne de fyra sista dagarna i hennes liv. Vi satt vid hennes säng och pratade med henne och med varandra. Min son följde med en dag och gick med självklarhet upp på en stol bredvid sin gammelmormor och pussade henne och konstaterade "gammemormor sjuk". Sen gick hon bort. Hemma konstaterade vi tillsammans med sonen att inte gammelmormor fanns längre. Hon är död. Det behövdes inte förklaras mer än så. Hon finns bara inte längre. Men i våra hjärtan finns hon ju kvar.
Nu har vi haft sonens farfar liggandes i vardagsrummet. Livet rinner ur hans kropp som är ett minne blott av vad han en gång var. Sonen finns där. Ibland kikar han in till farfar och klappar hans kind. När farfar ska till rullstolen går sonen och visar var han ska sitta och ber den gamle att lyfta på fötterna så han kan fälla ned fotstöden. Parallellt fortsätter det dagliga livet med förskola, lek, skratt och bråk. För sånt är livet.
Jag hoppas och tror att sonen kommer ha ett avspänt förhållande till liv och död. Det kommer alltid göra ont när någon man håller av försvinner, men sorgen tror åtminstone jag blir lättare att bära och hantera om man får vara delaktig i livets alla skeenden.