Frida

Sorgen har många ansikten. Sådan är den. Vad som orsakar sorgen skiljer sig också åt. Just nu tänker jag på döden och den sorg som följer när en människas livslåga flämtar till för att sedan slockna. Döden kan vara väntad som den var den här gången. Jag upplever sorgen lättare när man vet att en människa man älskar slipper lida och dessutom känner sig färdig med sitt liv. Är nöjd med de val och det leverne man haft. Så har det varit. Tomheten för oss som är kvar. En egoistisk sorg.  Sorgen över att  veta att vi inte kommer träffas mer. Inte få hålla din hand och se in i dina kloka ögon. Sorgen över att ha förlorat en vän man kunde berätta allt för.

När dödens vindpust släckte den fladdrande lågan önskade jag en kort stund att jag var troende. Att få söka tröst i att du kommit till ett bättre ställe. Men så är det inte. Inte för mig och inte heller var det så för dig. Min vän finns inte mer. Det är tomt, men jag är glad att hon slipper lida mer. Hon kommer alltid att få leva kvar i våra hjärtan där minnet av en stark kvinna kommer bevaras i en röd sammetsask. Imorgon är det ett sista farväl. Jag hoppas det blir som hon önskade att hennes begravning skulle bli. Jag kan inte låta bli att le åt hur hon kunde skoja om döden och hur hon ville ha texten "var god vänd" och en snurrplatta på familjens gravsten. Det hade varit just snyggt. Glimten i ögat fanns alltid där.