Frida

Stegen nedför minnenas allé igår följdes av skratt och vi skakade på huvudet åt vilka risker vi utsatte oss för. Hon var 20, jag 18. Vi var naiva men starka unga kvinnor. Vi stod upp för det vi trodde på och vi lärde oss många läxor av alla de snedsteg vi tog. Vi fördömde inte varandra, utan fann en samhörighet i den neonblå röken - den samhörigheten fanns fortfarande efter många års tystnad. Vänskap. Föreställ dig inte, jag älskar dig ändå.

... är inte alltid det lättaste. Det är så många saker man vill göra och hinna med. Tycker så många saker är roliga, viktigast av allt är så klart min son, men sen ska tiden delas mellan skola, två jobb, vänner och kanske hinna med lite tid för sig själv. Hur ska man hinna med allt? Inser att jag har ett arbete som ska lämnas in på måndag om en vecka, samtidigt ska jag jobba imorgon och på lördag, hinna iväg och träffa några vänner och så läsa in mig på forskning som jag först måste komplettera i biblioteket. Sen ska ju självklart arbetet skrivas också. Ja, det är väl bara att inse att sömnen får stryka på foten den här veckan också.

Har iallafall hunnit vara ute idag efter skolan och åkt snowracer med sonen. Hur kul som helst! Finns även en iskana som C är djupt förtjust. Vi låg och skrattade i en snödriva efter att vi kommit ner och de som gick förbi tittade undrande på oss. Har de aldrig åkt iskana kan man ju undra? ;-)

utspelade sig i Jamtland, i staden Östersund, men med oändligt många utflykter upp på fjället, ut på myrarna och ner till sjön. Dunderklumpen älskade jag som barn, han rörde sig i trakter jag kände igen med en dialekt som var mig van och inte som den var annars på tv. För några dagar sedan upptäckte jag att han hade en egen liten sida på facebook och minnena skjölde över mig. Lyssna och njut!

Det är svårt det här med förskola. Jag vet inte riktigt hur bra min son trivs där och det skär i mitt hjärta. Har haft många, många samtal med förskolelärarna och barnskötarna. Får inget tillfredställande svar. Men idag blev det i alla fall ett bra samtal och vi ska nu försöka några nya knep. Blir det inte bättre inom några veckor får vi försöka se oss om efter en ny förskola. De påstår att han mår så bra så, när han är där men till mig säger han att förskolan är otäck. Samtidigt är han på väg in i trotsåldern, kanske är det bara lämningarna som är jobbiga. Nej, jag vet verkligen inte. Hoppas nu på att de närmaste veckorna ska visa på en förändring! Till saken hör att han är ett otroligt positivt och glatt barn, förutom just när man ska till förskolan... Många tankar snurrar runt i min lilla hjärna.

Nu ska jag djupdyka i alla dessa databaser!

Släkten går i släktens band.

Denna helg har jag umgåtts mer med mins läkt än vad jag har gjort på flera år. Timma efter timma har vi suttit tillsammans. Efter att det ytliga vädrats och man finner sig sittandes nära inpå varandra blir det oundvikligt. Först trevande, sedan mer och mer engagerande. Samtal frodas och utvecklas. Igår kom samtalet in på barnuppfostran. En artikel i Svd engagerade. Artikeln handlar om att man ska ösa på med kärlek och för varje negativ uppmärksamhet ska det vara minst fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet. Så enkelt och så lätt. Eller? Hur gör man för att undivka tjat?

Mina kusiner är högpresterande människor med heltidsjobb, pressande karriärer och föräldrar, till ett, två och tre barn. Allt från småbarn till tonåringar. Vad ger vi för budskap till våra barn med vårt eget leverne, där vi stressar mellan arbete och hem samtidigt som vi ska träna, ha ett välstädat hem och en stor umgängeskrets? Var på rangordningen hamnar samvaron med barnen? Blir de bara några som ska skjutsas mellan träningar, skola och vänner? Vad gör vi när fyraåringen vägrar gå och lägga sig när vi vill sitta och ha trevligt med våra vänner med en flaska vin? Alla dessa frågor togs upp och säkert ännu fler som jag inte minns just nu. Våra föräldrar pratade om hur det hade varit när vi kusiner var barn, när våra mammor i främsta hand arbetade deltid för att hinna med oss samtidgt som våra fäder arbetade heltid. Hur kändes det idag då man som kvinna ska arbeta heltid och vara jämställd med mannen, undrade de. Jag ansåg att man kan dela ansvaret lika. Kanske kan man i omgångar arbeta mindre eller anpassa arbetstiderna så att en lämnar senare på förskolan och den andra hämta tidigare. Deet var något mina kusiner höll med om, men som de de faco inte lever efter. Vi konstaterade att idag, jämfört med när vi var små, så har konsumtionssamhället brett ut sig än mer. Man rycks lätt med och som ett exempel ska du ska göra åtminstone en utlandssemester per år och du ska helst bo i ett attraktivt område. Du kanske inte tänker på det så ofta, men det finns mycket man kan dra ner på för att faktiskt få mer tid med dina barn. Dra ner på konsumtionstakten. Vad kommer ditt barn vara gladast över - att få mer tid med sina föräldrar eller att varje år få åka utomlands och ha de nyaste leksakerna?

Nu är det väldigt många som lever på alldeles för små marginaler. Det skapar andra förutsättningar än de min släkt har. Men barnen har samma behov av att få mycket uppskattning. Det gäller att arbeta med att avleda, finna nya lösningar, en positivare förälder ger gladare barn bättre rustade att möta omvärlden. För den bästa present vi kan ge våra barn är en god självkänsla där barnet känner att den är värd att bli älskad för den den är!

är nog så viktigt. Oftast har man tusen och en bollar i luften, men nu har jag haft flera riktigt lugna dagar. Har strosat lite på stan, haft långlunch, pratat en massa skit men samtidigt avhandlat viktiga saker som man bara kan göra med en fin vän som är på något så när samma våglängd, ätit god mat, slappat lite framför dumburken, lekt lite. Helt enkelt bara varit. Nu är känns det helt okej att den nya terminen snart drar igång. Den kommer nog bli rätt tuff, men känns samtidigt ganska eggande.

Gårdagen var underbar. En sväng till Junibacken med C och en vän och hennes barn. Har aldrig varit där förut, det var ett perfekt ställe för min son! Kvällen på Winjas i underbart sällskap, med utsökt vin och ostar som fick det att pirra i kroppen. En film med allvar och styrka. Öl...

Har inte läst något seriöst. Bara varit och funnit att det är dags att omvärdera och gå vidare. Skönt faktiskt med ett nytt projekt på måndag! Något att sätta tänderna i. Sysselsätta hjärnan med en utmaning!

Häromdagen var det en artikel i SvD om att ny forskning har kommit som visar på att det är skadligt för små barn att titta på tv. Jag tycker att jag ofta hör och ser att föräldrar använder tv för att göra alla möjliga sysslor hemma utan att "störas" av barnen. Visst är det då beklämmande att få läsa att forskning visar på att dessa barn kan få koncentrationsproblem och även bli sena i språkutvecklingen. Frågan jag ställer mig är varför man hela tiden måste ha tv'n på och varför kan inte barnen vara med och hjälpa till istället vid sysslor hemma? Jag menar inte att man helt behöver förbjuda sina barn att titta på tv. Jag kan erkänna att min son också får titta på tv ibland. Men att som vissa gör sätta mer eller mindre spädbarn framför tv för att ställa sig och laga mat i ett annat rum övergår mitt förstånd. Barnet skulle säkert hellre ligga på en filt eller sitta i babysittern och titta på när föräldern lagar mat och pratar med barnet under tiden. Med de större barnen tar det kanske längre tid att laga mat tillsammans med dem, men det är väl inte hela världen? De får ju dessutom se hur det går till och förstår hur maten hamnar på bordet. De kommer känna att de har fått varit delaktiga och blir stolta över att ha fått hjälpa till. När de sedan växer upp slipper man (förhoppningsvis) en del av tjatet med att barnen ska bidra i hemmet med sysslor. Det är då mer naturligt!

Här hemma har vi i alla fall bestämt att tv-tittandet kommer dras ned på ännu mer. Det är minst lika kul att bygga tågbana klockan sex som att titta på Bolibompa!

Ja, det är bara att konstatera. Vuxna, vanligtvis kloka människor kan börja bete sig som små barn som kastar okvädesord om den förre partnern. Den människan de har levt med i flera år, skaffat barn med och förhoppninsvis älskat under en längre tid. Nåväl, det får man helt klart göra för mig. Så länge det inte drabbar barnen. Och det gör det ofta. Känslan av att ha blivit sviken, bitterheten, drömmen om tvåsamheten livet ut har gått i spillror. Självklart måste man få utlopp någonstans. Men det är INTE okej att få utlopp för det så att barnen hör eller märker det. Tyvärr använder många barnen som slagträn i kampen om vem som ska gå ur fajten med huvudet högst. De lägger en stor börda hos barnen utan att ibland ens förstå det själva. Ibalnd förstår de och fortsätter lika dåraktigt. Jag blir så ledsen för dessa barn. Snälla, vuxna människa - tänk på att ditt barn har sin mamma och pappa och att det antagligen älskar er lika mycket. En separation innebär många omställningar för alla inblandade, särskilt för barnen som inte har gjort det aktiva valet självt. Låt det inte få bära större bördor än nödvändigt! Skrik och bråka bäst ni vill, men aldrig så barnen dras med i det. Var vuxna, samtala om vad som är bäst för barnen nu när situationen har ändrats. Sätt er själv åt sidan en stund. Låt barnen känna sig älskade av båda sina föräldrar och veta att de alltid kommer finnas där för det även om de inte alltid bor ihop.