Frida

Ja, det är bara att konstatera. Vuxna, vanligtvis kloka människor kan börja bete sig som små barn som kastar okvädesord om den förre partnern. Den människan de har levt med i flera år, skaffat barn med och förhoppninsvis älskat under en längre tid. Nåväl, det får man helt klart göra för mig. Så länge det inte drabbar barnen. Och det gör det ofta. Känslan av att ha blivit sviken, bitterheten, drömmen om tvåsamheten livet ut har gått i spillror. Självklart måste man få utlopp någonstans. Men det är INTE okej att få utlopp för det så att barnen hör eller märker det. Tyvärr använder många barnen som slagträn i kampen om vem som ska gå ur fajten med huvudet högst. De lägger en stor börda hos barnen utan att ibland ens förstå det själva. Ibalnd förstår de och fortsätter lika dåraktigt. Jag blir så ledsen för dessa barn. Snälla, vuxna människa - tänk på att ditt barn har sin mamma och pappa och att det antagligen älskar er lika mycket. En separation innebär många omställningar för alla inblandade, särskilt för barnen som inte har gjort det aktiva valet självt. Låt det inte få bära större bördor än nödvändigt! Skrik och bråka bäst ni vill, men aldrig så barnen dras med i det. Var vuxna, samtala om vad som är bäst för barnen nu när situationen har ändrats. Sätt er själv åt sidan en stund. Låt barnen känna sig älskade av båda sina föräldrar och veta att de alltid kommer finnas där för det även om de inte alltid bor ihop.