Världen och sorgen
Det har gått över 20 år, men jag minns det som från igår. Minns hur jag sitter i vardagsrummet uppkrupen i fåtöljen och ser på nyheterna. Bilderna som kommer emot mig sköljer över mitt naiva barnasinne som en tsunamivåg. Bilderna visar biafrabarn med flugor i svärmar runt dem, hur flugorna kryper i ansiktet upp mot de stora uppgivna ögonen som samtidigt uttrycker en sorg större än vad jag då trodde var möjlig. Andra bilder som jag minns från de där stunderna i fåtöljen är de på lemlästade barn och gråtande mödrar från krigsdrabbade zoner. Jag minns hur jag förfärades över hur detta kunde hända i på samma planet som jag själv levde på.
I den vuxenvärld som omringade mig gick samtalen hela tiden kring att alla människor hade ett lika och högt värde. Att man skulle behandla andra så som man själv skulle vilja bli behandlad. Att man skulle dela med sig av sitt överflöd till de som inte hade det lika bra. Människor med trasiga liv figurerade i min vardag på samma premisser som oss alla. Summan av vad som förmedlades till mig och mina bröder var att vi alla måste hjälpas åt att göra livet bra för alla. Att man i sina handlingar, stora som små, gjorde skillnad. Begreppen solidaritet, jämlikhet och rättvisa fyllde min vardag. (se fotnot 1).
Så kom då de där bilderna mot mig och jag förstod inte. Hur kunde det komma sig att det fanns så mycket lidande i världen? Jag kunde inte förstå hur det kom sig att min verklighet skilde sig så mycket från dessa jämnåriga vänner på samma jordklot. Mat visste jag ju att det fanns i överflöd, varför svalt då vissa människor? Kärlek och vänskap var det som skulle finnas i världen, hur kom det sig då att det fanns krig, varför sårades oskyldiga människor? Där satt jag och tårarna bara strömmade ner för mina lena barnakinder. Mamma och pappa försökte förklara, de fanns alltid där nära, när bilderna visades. Men jag kunde bli arg på dem, "vad gjorde vi här hemma, när det fanns så många som uppenbarligen behövde hjälp"?
När S kom till vår familj och blev min extrabror blev historierna än mer sanna. Han berättade om kriget som han flytt från, han lagade mat från sitt hemland, han lekte med oss, han berättade om vad som väntade honom om han skulle återvända (det gjorde han, och farhågorna införlivades, han kom tillbaka än mer sårad både fysiskt och psykiskt).
Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle glömma hur ont det gjorde att höra de där historierna och se de där bilderna. Jag skulle inte bli som de vuxna som skakade på huvudet och sa ”ja usch, det är hemskt” men aldrig gjorde något. Åren passerade och när jag nu ser på nyheterna märker jag att jag endast ibland känner hur det svider i ögonen och känner hur mina inte längre lika lena kinder blir blöta. Det gör mig arg och förtvivlad. Ska jag bli en som tänker men inte handlar? Det är dags nu. Jag är inte en liten naiv flicka längre. Frågan är bara var jag ska börja och hur.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Dessa begreppet har många tolkningar och jag lämnar denna begreppsförklaring till ett annat tillfälle, då jag då måste gå in på hur olika politiska partier använder dessa begrepp på vitt skilda grunder. Den diskussionen hör inte hemma här idag.
I den vuxenvärld som omringade mig gick samtalen hela tiden kring att alla människor hade ett lika och högt värde. Att man skulle behandla andra så som man själv skulle vilja bli behandlad. Att man skulle dela med sig av sitt överflöd till de som inte hade det lika bra. Människor med trasiga liv figurerade i min vardag på samma premisser som oss alla. Summan av vad som förmedlades till mig och mina bröder var att vi alla måste hjälpas åt att göra livet bra för alla. Att man i sina handlingar, stora som små, gjorde skillnad. Begreppen solidaritet, jämlikhet och rättvisa fyllde min vardag. (se fotnot 1).
Så kom då de där bilderna mot mig och jag förstod inte. Hur kunde det komma sig att det fanns så mycket lidande i världen? Jag kunde inte förstå hur det kom sig att min verklighet skilde sig så mycket från dessa jämnåriga vänner på samma jordklot. Mat visste jag ju att det fanns i överflöd, varför svalt då vissa människor? Kärlek och vänskap var det som skulle finnas i världen, hur kom det sig då att det fanns krig, varför sårades oskyldiga människor? Där satt jag och tårarna bara strömmade ner för mina lena barnakinder. Mamma och pappa försökte förklara, de fanns alltid där nära, när bilderna visades. Men jag kunde bli arg på dem, "vad gjorde vi här hemma, när det fanns så många som uppenbarligen behövde hjälp"?
När S kom till vår familj och blev min extrabror blev historierna än mer sanna. Han berättade om kriget som han flytt från, han lagade mat från sitt hemland, han lekte med oss, han berättade om vad som väntade honom om han skulle återvända (det gjorde han, och farhågorna införlivades, han kom tillbaka än mer sårad både fysiskt och psykiskt).
Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle glömma hur ont det gjorde att höra de där historierna och se de där bilderna. Jag skulle inte bli som de vuxna som skakade på huvudet och sa ”ja usch, det är hemskt” men aldrig gjorde något. Åren passerade och när jag nu ser på nyheterna märker jag att jag endast ibland känner hur det svider i ögonen och känner hur mina inte längre lika lena kinder blir blöta. Det gör mig arg och förtvivlad. Ska jag bli en som tänker men inte handlar? Det är dags nu. Jag är inte en liten naiv flicka längre. Frågan är bara var jag ska börja och hur.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Dessa begreppet har många tolkningar och jag lämnar denna begreppsförklaring till ett annat tillfälle, då jag då måste gå in på hur olika politiska partier använder dessa begrepp på vitt skilda grunder. Den diskussionen hör inte hemma här idag.
Kommentarer
Trackback
