Frida

men jag måste erkänna att jag börjar känna att jag mer och mer gillar det här starkt. Sitta och redigera, omformulera, fundera över vilka resultat som framkommit och vad man kan utläsa av dem. Önskar att jag hade en vecka till att sitta. Skriva, lägga undan, återvända och skriva om. Det är en skön process som borde få ta sin tid. Tid jag tyvärr inte har just nu. T säger att det är bra att vara lite tvångsneurotisk och full av ångest när man ska skriva. Jag gillar T!

Jag har funnit tillbaka till en typ av musik jag under en rätt lång period avstått från att lyssna på. Den lite brutalare. Snubblade över den får ett par dygn sedan och sedan dess känner jag mig innerst inne mycket starkare. Känner att nu jävlar ska det här gå. Med ett trumsolo i lurarna beskärs texten effektivare, formuleringarna blir inte lika sentimentala. Kill your darlings! Jag blir inte lika blödig och kan känna lite mer att det här är jag. Varje tid har sin musik. I slutfasen av uppsatsskrivandet gör det här mig mest produktiv. Kontraster - när jag ska hem och varva ner blir det lugn musik isället. Barhäng har en annan musik, kärlek en annan och lekstunden med sonen en annan and so on. Men nu behövs motivation för att producera klart tills morgondagen gör ett intåg i mitt liv.