Frida

Nä jag kliver in genom svängdörrarna och mobilen sätts på ljudlöst och hamnar långt ner i väskan omsluts jag av ett lugn som griper tag i hela mitt väsen. Efter att ha gått upp för den breda trappan och svängt in till höger efter att ha stannat till och tittat upp mot de höga väggarna och känt hur orden strömmat mot mig, slår jag mig ned vid det stora bastanta bordet. Det är mörkt och slitet. Många har suttit här innan mig. Jag tänder den gröna gamla lampan. Ljuskäglan ned i min framtagna bok får omvärlden att försvinna ut i periferin. Kunskapen sitter i väggarna och alla dessa böcker talar till mig. Jag har alltid älskat den här platsen. Redan som liten när vi var på besök i huvudstaden stannade vi ofta till här. Det finns en speciell doft som jag endast kan förknippa med kunskap. Blad som har vänts längtar efter att vändas igen.

För några år sedan fick jag en liten lägenhet endast ett stekast från den stora kunskapskällan. Varje dag jag var hemma tog jag mig en stund att gå in. Fångas av känslan. Tiden försvinner och jag känner hur liten jag är i denna värld, samtidigt som min plats är självklar. Det finns inte plats för ensamhet här.

Ingen annanstans kan jag lära mig så mycket. Allt rymms inom väggarna. Det gäller bara att öppna sig och ta emot.

Stockholm stadsbibliotek. Orden klingar platt och tomt. Hur kan något så stort elimineras till något så trivialt som dessa två ord? För mig är det så mycket mer, så mycket historia, ödmjukhet inför alla timmar av nedlagt arbete och en kunskapstörst som inte kan släckas men som dropparna från en smältande istapp kan fukta läpparna och nära en önskan om mer.

Jag återvänder med olika fokus för varje besök, men med samma känsla av vördnad inför kunskapen och historian som bär mig framåt mot en framtid jag ännu inte kan greppa.